Följer med fingret. Prövar som vanligt vilka klockor som ringer vid de olika namnen. Örebro: kex, Kronblom, Torsten Ehrenmark och Eyravallen. Kumla: kåken och skor. Askersund, va' inte dom bra i bandy i slutet av femtiotalet? Karlsborg, militärer.

Så Fagersanna, inte en susning…..

Saken är den att vi har blivit inbjudna till en fotbollsturnering i Fagersanna. Med vi menas i det här fallet Reymersholms förstalag årgång -90. Tolv pojklag ska delta och vi är ett av dem.

Vi samlas, som vanligt, vid entrén till Zinkensdamms Idrottsplats. En fredag vid lunchtid i augusti och vi skall vara på plats före klockan sex på eftermiddagen. Det blir en resa som vi sent kommer att glömma. Pojkarna kanske mest för den fotbollsmässiga framgången. En tredjeplats och medaljer på köpet. Vi ledare och andra föräldrar för andra saker.

För till Fagersanna är det omkring 40 mil. Men det avstånd som fortfarande skiljer stad från land är mycket, mycket större. För att inte tala om villkoren att utöva ungdomsidrott.

Det blir en helg med gemensam övernattning, med gemensamma måltider, med dyngkärre- och kanottävling, med sånger från scenen och priser till det lag som har den bästa lagramsan.

Vrålvackert med omkring 600 innevånare. En liten sömngångaraktig idyll. En småort där några tvåvåningshus ligger nästan vägg i vägg med surret från höfläktarna vid bondgårdarna.

Att föreställa sig en uteliggare eller en tiggare i Fagersanna går inte.

I samband med denna tolvmannaturnering med pojklag från hela Sverige ställs mer eller mindre hela samhället på fötter. Lagvärdar, guider, kökspersonal, all organisation sköts av Fagersanna IF och de som bor där.

Vi blir omhändertagna av en far och son. Den sistnämnde i sextonårsåldern. I dagarna tre tar de hand om allt som det går att ta hand om. Ett plåster på skavd häl och vattenflaska till någon törstig. Alltid till hands och alltid nära.

Det finns hos dessa människor - ingen nämnd, ingen glömd - en inre ro och makligt tempo som är enormt förtroende- och rogivande.

Som stockholmare - vi vet hur människor på landet brukar se på oss - och med vår medfödda småkaxighet, tas vi snabbt ner på jorden och inser att detta är en annan typ av människor. Människor som lever nära markytan, utan den totala egofixering och självupptagenhet som brukar prägla så många nollåttor.

Det är som att hitta en rest av det folkhem som många, alltför många dödförklarat och räknat ut. För är Fagersanna det andra Sverige så finns det hopp. Att många skall behöva åka till Västergötland för att märka det, säger jag till Georgios, tränaren för vårt lag.

Georgios förresten, han kom hit i början av sjuttiotalet under de grekiska juntaåren. Han kom för att stanna. Och när han berättar om hur fantastiskt han upplevde Sverige då och hur det har rustats ner bit för bit, framför allt under rittiotalet, känner jag likadant.

Men nu är vi tillbaka till första hälften av sjuttiotalet. Med en omtanke och solidaritet i det lilla som vi båda trodde var försvunnet. Vi har hittat det folkhem som vi trodde var förskingrat på börsen och sålt till någon privat lycksökare. Vi har hittat vårt Sverige igen, i Fagersanna.

När vi första kvällen kommer till idrottsplatsen är det parad och invigning. Killarna är för en gångs skull tysta, de är tagna, helt klart. De ställer upp sig på led och marscherar in till Fagersannas blåsorkester. Vi ledare är till oss i trasorna av någonting helt annat. Planerna, gräsplaner, tre stycken som ser ut som golfgreener.

Jag frågar om man törs gå in på planen med skorna på.

Ämnet om ungdomsidrottens villkor kommer upp igen senare på kvällen. Vi sitter vid strandkanten tillsammans med de andra ledarna för att få kyckling, potatissallad och varsin flaska kall cider. En ledare från Tidaholm frågar om våra villkor i Stockholm.

Vi berättar som det är. Bara grus. Spelar ingen roll om de så spelar i AIK, Djurgården eller Reymers. Det är bara grus som gäller. Vi jämför villkoren. Problem som ont om träningstider och planer och mer eller mindre halvgalna politiker som vill bygga bostadsrätter på de få idrottsplatser som finns kvar existerar inte här.

Här ute, en bra bit från allfarvägama, satsar man på ungdomen och på ungdomsidrotten. Den vetskap som inte verkar finnas innanför Stockholms tullar, den finns här. Satsar man på barnen och ger dem en meningsfull fritid så slipper man en massa problem. Både i nuet och i framtiden.

Kanske, kommer det lite trevande från mig, kan ni göra det för att ni inte har så mycket annat att erbjuda. Precis när orden är på väg att trilla ur munnen förstår jag innebörden av det sagda. Det är den kaxige stockholmarens röst som har talat.

Jag inser det när jag ser mig omkring. Över insjön, mot skogen. Eller när jag hör det avlägsna surret från en skördetröskas knivar som skär av vetet i skymningen.

Nog finns det att göra alltid. Bara man förmår uppskatta det som vi storstadsbor mer eller mindre sorterat bort ur våra sinnen. Nämligen vetskapen om att vi alla härstammar från skogarna och kanske ytterst från Fagersanna. Eller så längtar vi någonstans djupt och innerligt tillbaka. Hem, till det andra Sverige. Det avlånga, inte runda Sverige.

Så spelas matcherna och vi blir trea. Inte illa. Nöjda sätter vi oss i bilarna. Vi säger inte mycket. Framåt sex stannar vi framför Zinken. När vi går ur bilen märker vi att någon har spytt utanför entrén.

Vi vaknar sakta ur vår tredagarsdröm.

Vi är tillbaka i verkligheten.

I Stockholm.