Kära mamma och pappa |
Jag hoppas ni inte blir ledsna för att jag skriver detta brev , men ni har ju alltid sagt åt mig att tala ut om det som behöver bringas i ljuset , så här kommer det. Kommer ni ihåg den där morgonen då mitt lag spelade och ni satt och tittade på. Ja, jag hoppas inte ni blir arga på mig, men ert uppträdande gjorde mig förtvivlad. Kommer ni ihåg när jag sprang med bollen framför målet. Ja ,jag försökte verkligen göra mål men föll omkull. Jag kunde höra er skrika åt målvakten att han sparkat ner mig. Men det var ju inte hans fel. Det var hans skyldighet att ta bollen på det sättet. Sen skrek ni åt mig att ställa mig på andra sidan mittlinjen. Men tränaren har sagt åt mig att bevaka min man. Under tiden jag försökte bestämma mig så gjorde motståndarna mål på oss. Då skrek ni åt mig att jag var på fel plats. Men vad som tog mig verkligen hårt var när ni hoppade på tränaren för att han tog mig av planen. Han är en duktig tränare och vet vad han gör. Förresten så är han en obetald tränare. Han kommer ner alla dessa timmar i veckan och hjälper oss pojkar endast för han är intresserad av barn och idrott. När vi åkte hem var det ingen som talade med mig jag förstår att ni var ledsna på mig, jag hade ju inte gjort något mål men jag är väl en usel fotbollspelare, jag försökte verkligen göra mål. Men jag älskar spelet det är kul att vara tillsammans med andra grabbar. Det är kul att träna och lära sig förstå spelet fotboll är en fin sport. Men hur kan jag lära mig någonting om ni inte föregår med gott exempel. Och till sist jag trodde att man spelade fotboll för att det var roligt, för att ha en fin tid tillsammans med andra och lära sig att bli en bra sportsman. Jag visste inte att ni skulle bli så ledsna för att jag inte kan bli en stjärna Er tillgivne son |
Föräldramedverkan |
|
En FIF-förälders 10 budord |
|
Vill du hjälpa till? |
Med vänlig hälsning |