– Är det blåst så är det. Ingen domare ändrar ett domslut, hur tokigt det än kan tyckas vara. Det fick jag läm mig tidigt. Det var en match på 40-talet när Kallin från Hjo dömde en straff på mig. Jag ilsknade till och sa vad jag tyckte.

Det gjorde jag bara en gång. Sedan insåg jag att det var totalt meningslöst. Jag skämde ju ut både laget och mig själv. Dessutom hade Kallin rätt och jag fel.

Så berättar Karl-Erik "Doff" Lundberg 77 när vi träffar honom borta i Erikslund i Skeastan. Där har ban bott hela sitt liv praktiskt taget. Hans pappa Eskil (målare) byggde huset Eskil, född 1899, var för övrigt själv en av pionjärerna i Fagersanna IF. Därmed var steget inte särskilt långt att ta för Karl-Erik Naturligtvis skulle även han spela fotboll, eller sparka boll som det sas förr, i FIF.

Karl-Erik gick i Spethults skola i sex år. Som för så många andra blev det ett knatande i ur och skur, med smörgås och mjölk i ryggsäcken bland skolböckerna. Ordet skolbuss var inte uppfunnet på den tiden. Efter skolan blev det möbelindustrin i Tibro och Fagersanna. Yrkesvalet var ganska givet. Och efter lumpen var det dags att debutera i FIF:s A-lag. Eskils grabb hade börjat växa till sig.

– Debuten skedde mot Grevbäck borta.. En halv meter gräs på planen. Jag spelade i kedjan eftersom dom förmodligen inte vågade ha en ung och orutinerad yngling i försvaret. Vi vann med 1-0 och jag gjorde målet.

Någon fortsättning i anfallet blev det dock inte för Karl-Erik. I stället placerades han som back och sedan som centerhalv, eller stopper som man sa på den tiden. Hans resoluta spel gav honom snart smeknamnet "Doff". Det fanns ju en suveränt duktig centerhalv i landslaget och IFK Norrköping vid namn Åke Johansson, som kallades "Bajdoff på det glada 50-talet. Eftersom Karl-Erik inte ansågs fullt lika bra som landslagets stopper fick han nöja sig med att bara kallas "Doff". Och det var j u inte illa så.

"Doff’" spelade ett tiotal år i A-laget. Han berättar gärna om det gamla gänget. Med Ingvar Aronsson, Janne Karlsson, Lars och Anders Lindström, Sten Karlsson, Gunnar Lagerin m fl.

– Vi spelade bl.a. en kvalmatch till division fem i Värsås. Målisen Per-Olof Lundberg missbedömde en höjdboll som letade sig in i mål. Allmän förtvivlan hos oss framför allt hos Pelle Lundberg, min kusin Olles grabb. Men vi lyckades resa oss. Rolf "Vitus" Valtersson fick fart på sin målspruta och vi kunde vinna. Då skulle ni ha sett "Vitus".
Vilka glädjeskutt! Minns Karl-Erik som var lagledare på den tiden.

När han lagt bollskorna på hyllan (eller kastat dom i sjön?) fortsatte han som lagledare några år. Samtidigt med detta deltog han med liv och lust i bygget med den nya arenan, som i dag är döpt till Fagervi. Sju dagar i veckan på det som skulle bli Fagervi varvades med lagledarskap och funktionärsjobbet med bingon i den gamla Parken. Tala om att vara gift med idrotten!

1990 gick han i pension men självfallet följer han sitt kära FIF i vått och torrt. Tyvärr har han drabbats av diverse krämpor på ålderns höst vilket hindrat honom från att besöka Fagervi varje hemmamatch. Ett och annat besök har det dock blivit och givetvis missar han inte en rad vad som står om FIF i tidningen.

Att han blivit Fagersanna och fädernehemmet trogen hela sitt liv har han aldrig ångrat.

– Men det har hänt mycket med Fagersanna och bygden här omkring genom åren. Förr hade vi många affärer runt hela sjön.

Det fanns skräddare, plåtslagare, bagare och annat duktig yrkesfolk att gå till när det behövdes. Och vi hade både post och järnväg. I dag har vi en affär och frågan är hur länge den kan klara sig, funderar Karl-Erik "Doff" Lundberg i sin stuga borta vid Erikslund.