Just fotbollen skulle komma att betyda mycket för ”Vitus” vars smeknamn helt enkelt kom sig av att han var vithårig i sin barndom. Pappa Valter var en icke helt oäven fotbollspelare och var även en av stiftarna till Fagersanna IF 1924.
Det hela började förstås mest på skoj men i mitten av 1950-talet blev det mer organiserat spel. FIF hade bara ett lag, seniorlaget, på den tiden. Planen låg vid Högalidsgatan. Under pådrivaren Lennart Lagerins ledning gick man med i SLA:s Pokalserie, den lägsta som fanns på den tiden.
– Verksamheten lades ned men återupptogs 1957. Vi vann vår serie 1958 efter en omdiskuterad och omskriven slutmatch mot Brevik. Vi var tvungna att vinna med 6-0. Vi vann med 13-0 och det blev vilda spekulationer i tidningarna, till och med i Expressen. Det var nog första och sista gången Expressen skrev om lilla Fagersanna, skrattar ”Vitus” och tillägger att det inte alls handlade om någon läggmatch.
– Brevik fick tre spelare skadade och på den tiden fick man inte sätta in ersättare eller avbytare. Dom var helt enkelt tre man kort, påpekar han.
Långa bollar
Det var många ”långa bollar på Bengt” på den tiden. Den som ägde en fotboll skulle man förstås vara kompis med. Fotbollar var av läder, med snörning och gummiblåsa inuti. Förvisso sprack den emellanåt men på den tiden fanns det ju skomakare och sadelmakare som fixade till det hela för en billig penning.
Visst var det si och så med taktik och träning och sånt. Målvakten kallades ”keeper” och skulle ha stora knäskydd och keps, precis som de stora pojkarna, Sippa Tinglöf i Degerfors, Kalle Svensson i Helsingborg, Zamora Nyholm i Norrköping och Ingemar Haraldsson i Elfsborg. I dag tycks det mest handla om inner- och ytterbackar och mittfältare.
På ”Vitus” och Gunnar Nordahls tid hette det backar, halvbackar, inrar och yttrar, s k ”flyers”. Centern skulle vara stor och tung. Han behövde inte vara särskilt snabb eller teknisk.
Men skjuta skulle han förstås kunna göra, helst så målvakten åkte med in i nätmaskorna.
Brevik
– När verksamheten i Fagersanna gjorde ett nytt uppehåll 1960, spelade jag och några kompisar i Breviks AIF. Där spelade vi även bandy. Ishockey skulle vi också pröva på. Vi spelade för Mölltorp några vintrar, fortsätter ”Vitus”.
Givetvis återvände han till Fagersanna IF när verksamheten återupptogs 1966. Då vann man reservserien lätt. En händelse som härrör sig från 1968 glömmer han aldrig.

– Vi ledde sexan när en match återstod, Norra Fågelås borta. Saken var klar. Bord beställdes på Rullan i Hjo, här skulle firas. Vi skulle bara ta vägen via Fågelås för att hämta de sista poäng som behövdes för serieseger.
– – Ni vann förstås lätt - eller?
– Nix, vi förlorade med 3-1!
Klart det blev middag på Rullan ändå men visst kändes det snöpligt.
Bollen var tydligen rund redan på den tiden...



Skidor
Att idrotten betytt mycket för honom råder ingen tvekan om. Cirka 375 matcher gjorde han för FIF innan det var dags lägga de sista paren väl slitna bollskor på hyllan. Totalt, inklusive perioden i Brevik, torde ”Vitus” ha spelat upp emot 460 matcher och snickrat till ett par hundra mål.
Inte konstigt då att hans ätteläggar, Stefan och Jörgen också har sina hjärtan i anrika Fagersanna IF.
Men som om det inte räckte med fotboll, bandy och ishockey har han avverkat ett antal Vasalopp, närmare exakt 21 Vasalopp åkte han på 1960-1980:talen.
– Förberedelserna var väl inte alltid vad de borde vara. En vinter var det så ont om snö att jag letade upp en liten sjö vid Spethult, den var ungefär 300 meter lång. Där åkte jag säkert 150 gånger fram och tillbaka på kvällarna!
De senaste åren har han tillsammans med en annan flitig motionär, Stig ”Snutt” Johansson, sett till att motionsslingan här i Fagersanna hålls i full trim. Ett angeläget och uppskattat men ack så otacksamt jobb vintertid.
Fagersanna
”Vitus” har med andra ord upplevt stora förändringar i sin kära hembygd. Både till det bättre men också till det sämre.
– Fagersanna IF, byalaget och övriga organisationer tar sitt ansvar för att hålla bygden vid liv. Men det måste Tibros politiker också göra. Allt kan inte centraliseras till tätorten Tibro. I dag måste föräldrarna skjutsa sina barn in till Tibro där man har ett brett fritidsutbud, vilket vi saknar i Fagersanna. Tibro kommun är bra på många sätt, men i det här fallet måste det till en skärpning. Här finns t ex inget Ungdomens Hus, ingen discolokal, skateboardbana eller ens en riktig samlingslokal för vår ungdom. Vi kan inte klaga på ungdomen om inget görs för dem, säger Rolf ”Vitus” Waltersson avslutningsvis.

Rolf E. ”Rållo” Ahlrik